.

Jag brukar uppskatta att vara ensam hemma. I vanligt fall brukar jag typ, tjoa av glädje. Men nu, en dyster lördagkväll som denna, så känns det faktiskt ganska ensamt. Mamma borta på middag, tessan hos pojkvännen, och ja, ingen annan som skulle kunna vara hemma. Ensamheten finns inte längre bara i psyket. Lite läskigt. Ändå skönt, på något underligt sätt. Nä, jag vet inte vad! Jag är så van vid att ha människor omkring mig, jag är nästan aldrig ensam hemma. Förutom hos pappa kanske, men det är så himla annorlunda.
Okej ska sluta skriva, detta är fullständigt ointressant och det känns mer som att jag skriver till mig själv. Men vafan, det är väl typ det jag gör hela tiden?! Nä, kanske inte. Eller? Åh. Inte vet jag.
Hejdå
Haha irriterad på mig själv, då har man lyckats :D


Det är nu man skulle varit honom