Frustrationsskrivning
Just nu har jag bara en önskan. Starkare än någon annan önskan jag någonsin haft. Något jag skulle välja framför en miljon kronor, en resa rund jorden eller att vara lycklig i alla mina dagar. För poängen ligger väl i att jag skulle bli lycklig av det.
En tyngd över mina axlar jag burit på i flera år som skulle lätta. En tyngd som fått mig att brista alldeles för många gånger. En tyngd som fått mig att agera så himla dumt.
Det sägs att man kan om man vill. Hur kommer det sig då att inget har förändrats senaste åren? Jag har inte velat något mer någonsin.
Vet ni vad det sjuka är? Det är bara upp till mig. Tålamod. Det är bara det att jag är så jävla dum i huvudet.
Tack & Hej.
Kommentarer
Trackback
