.

Där satt jag och fridfullt väntade på bussen. Väntetiderna i en ort som denna är inte att underskatta, så under tiden funderade jag på vad jag skulle förtära till middag. Nudlar eller köttbullsmacka? Tonårskval, möjligheterna är enorma och beslutsångesten upptar halva delen av den redan för iq-befriade hjärnan. Jag hade precis beslutat att nudlar nog skulle få ta plats vid middagsbordet då jag bevittnar något tämligen absurt.

En liten man iklädd något som liknar mormors gamla avslagna skoluniform vilken han bär upp med en röd liten handväska jagar efter en liten flicka på cykel. Han hyttar med nävarna och skriker något i form med "Ge tillbaka min cykel! Min cykel! Jag vill ha min cykel!".

Jag som iakttar detta besynnerliga scenario kan relativt säkert bekräfta att det inte är mannens cykel. Cykeln är nämligen enligt min uppfattning ungefär drygt en meter hög och rosa med en liten korg vid styret. Inte för att jag inte är into hela "hen"-grejen men det verkar inte speciellt verklighetstroget att cykeln skulle vara hans med dessa två kandidater.

I mitt hus har man fått lära sig att hjälpa den lilla mannen, som nu då var en flicka i detta fall, så jag sprang efter. Detta måste för utomstående åskådare varit en ytterst egendomlig syn. Först i ledet en livrädd flicka på cykel, därefter jagandes henne en man i mormors gamla skoluniform och sedan jag, en brunhårig flicka på sjutton vintrar som tror hon är en superhjälte. Jag slänger mig över mannen med all min spänst, efter tio år som basketspelare borde man väl ha lite i alla fall, och vi båda landar platt på marken. Flickan tittar skrämt bakåt när hon hör dunsen och cyklar sedan lättad vidare. Tecknade små fåglar cirkulerar kring mitt huvud efter smällen och jag känner ett sår vid vänster ögonbryn. Till slut ställer jag mig diskret upp och kollar åt både höger och vänster, borstar av mig dammet från vägen och går hem för att göra mig en skål nudlar.

Och den riktiga historian? Jag rev mig själv när vi spelade basket i skolan.

Krigsskadan. SJUKT brutal.