.

Ibland känns allting bara så himla.. Annorlunda. Jag har sagt det tiotusen gånger förr, men jag har nog fortfarande inte riktigt smält hur hela min värld har vänts upp och ner. En kväll som denna påminner mig om hur det brukade vara.
Det är nästan påtagligt hur jag växer mentalt. Jag vill säga till mig själv för tre år sedan att saker och ting kommer att lösa sig till slut. Inte för att det kanske har gjort det än, men nu för tiden tror jag att det kanske kommer det i alla fall. Även fast man har alla odds emot sig. 
Jag vill inte bli den där som hela tiden skriver om hur jag är omgiven av folk som bryr sig om mig, visst kanske jag har folk som gör det, men vem säger att man inte kan känna sig ensam ibland för det? Det är svårt att öppna sig och faktiskt släppa in någon, det är inte ingenting. Det är svårt att inte stänga in sig på rummet med lugn musik och tycka synd om sig själv.
Jag är fortfarande den jag var för både 10, 5 och 2 år sen. Jag är samma person. Samma jävla cpperson med skruvade tankar och som kan vara den deppigaste på jorden men i nästa sekund världens gladaste person. Samma jävla person som inte ens jag kan få grepp om ibland. 
Hela världen kanske har vänts upp och ner, men jag står kvar här förhoppningsvis med fötterna på jorden.