.

Det är konstigt det där. Hur jag ibland kan bli så ledsen att jag vill gråta och skrika fast jag egentligen har mer än jag någonsin kunnat begära att vara lycklig för. Hur jag kan känna mig så mörk och ljus inuti på samma gång. Hur jag kan gråta och sen sluta för att sen börja igen, och inte riktigt veta varför. Det är så svårt att sätta ord på känslor när man är sådär förvirrad. Jag vill kunna förklara för folk jag bryr mig om varför jag ibland är ledsen men också ibland löjligt lycklig. Jag vill kunna förklara hur mycket jag älskar någon eller hur mycket någon betyder. Jag vill kunna förklara vad jag känner för att inte någon annan ska ta skuld. För det är ju bara jag. Bara jag som kan styra över mina känslor. 

Samtidigt som jag inte alls kan det.

Samtidigt som svart är olyckligt och vitt är lyckligt så är det nog meningen att man ska leva i en gråzon. Det ska vara lite av varje, det är meningen. För att kunna uppnå den där löjligt lyckliga känslan så måste man ha trampat i lite mörker. Men ibland är det svårt att hitta till den där gråzonen. Ibland tappar man balansen. Ibland känns allt bara svart eller vitt.

Det är svårt att bara släppa något som varit. Det kanske låter självdestruktivt och empatisökande, men jag var inte van vid att vara såhär lycklig. Inte van vid att ha någon att berätta allt för. Ovan vid att ha någon vid min sida. När det kändes som att allt gick utför tappade jag hoppet, och jag vande mig vid det. Att leva i lite mörker. Jag visste inte vad jag skulle göra åt det så jag stängde in mig, och stängde ute alla andra. Det kan låta som att jag klagar på ingenting jämfört med barnen i Afrika, och så är det väl kanske. Må det så vara. Men det där var förr. Det där är genomgått. Det där är inte nu. För nu har jag honom vid min sida. Och jisses, vilken skillnad det gör. Att låta sig själv vara så sårbar. Att riva alla murar. Men att känna sig så otroligt trygg i det.

Jag litar på honom mest av allt, och det är vi mot världen.