.

Telefonsamtalet. Det var som att min värsta mardröm helt plötsligt var sann. Det var på riktigt. Det kändes som en kniv i magen och jag kunde inte stå upprätt, jag var tvungen att hålla för hålet i magen. Hålet som bara fylldes med tomrum.

Det var nämligen mamma som ringde den där fredagskvällen när jag och Jonas stod i köket och diskuterade vad vi skulle äta. Mamma som ringde och sa att Teddy hade fallit ihop och nu inte kunde stå ordentligt, mamma som ringde och sa att vi akut måste åka till veterinären och att dem troligtvis kommer behöva avliva honom. Ordet. Meningen. Kniven i magen som hugger hårdare och vrider på sig för att göra så ont som möjligt. Avliva. Min bästa vän i snart 16 år.

Men det var ändå ödet. En timme tidigare stod jag vid busshållplatsen på väg till träningen. Första bussen dök inte upp. Jaha. Väntar på nästa buss som skulle göra att jag blev tjugo minuter sen. Den kommer lite sent, men den kommer. Ändå hoppar jag inte på. Varför inte? Jag vet inte. Om jag dock hoppat på bussen, eller om den första skulle dykt upp. Då skulle jag inte varit där för att ta emot det där samtalet. Samtalet som i alla fall gjorde att jag fick vara med honom de fyra-fem sista timmarna i livet. Som gjorde att jag fick ett fint farväl. Jag är så otroligt tacksam för de timmarna.

Men jag tog inte bussen. Jag och Jonas blev hämtade av mamma och jag fick ta hand om Teddy i baksätet. Jag hade aldrig sett honom så svag. Han försökte att ställa sig upp gång på gång men kroppen ville inte lyda honom. Huvudet drog och ögonen fokuserade inte. Jag höll honom i min famn och försökte lugna honom. Smärtan vred sig i mig och tårarna rann okontrollerat. Till slut kom vi fram till veterinären, där vi fick ta nummerlapp till akuten (!). Aldrig varit med om något liknande, att sitta med sin lidande hund i knät i en halvtimme för att komma in till akuten är så absurt. Ilskan. Sorgen. Smärtan. Tårarna som fortsätter rinna.

Vi får hjälp av någon som undersöker honom. Han är fortfarande ofattbart svag. Jag ser oron och paniken i hans blick, varför lyder inte hans kropp honom? Veterinären tror att det är en stroke, alltså en hjärnblödning. Man kunde tydligen se det på att hans huvud drog åt ena hållet och att hans ögon inte fokuserade. Vi berättar att han fyller 16 om en vecka och veterinären säger att det är sällsynt. Inte många i hans ras blir så gamla. Vår lilla mirakelhund. De säger att vi kan lämna honom på intensivövervakning under natten om vi vill, att hoppet kanske finns även om det är litet. Men vi har aldrig lämnat ifrån oss honom förut och vill inte börja nu. Vi vill vara med honom in i det sista, och bespara honom lidandet. Efter ett antal timmar av att han inte visat någon förbättring alls tas beslutet. Veterinären säger att hon ”ska gå och göra iordning det”. Kniven i magen vrider sig ytterligare. Tårarna rinner som aldrig någonsin förr och illamåendet gör att den obefintliga middagen vill komma upp. Jag kan inte stå upp, jag glömmer bort hur man andas.

Tidsuppfattningen existerar knappt under kvällen, men jag antar att det tar några minuter tills hon kommer tillbaka. Vi pussar och klappar på Teddy och säger vårt sista farväl. Hulkande, snorande och förstörda står jag, min mamma och min syster runt honom med våra respektive vid våra sidor. Han som alltid funnits där. Han som alltid varit glad. Han som har varit en familjemedlem i 16 år. Veterinären initierar överdosen och lyssnar i ett stetoskop tills han slutat andas. Hur reagerar man när någon man älskar slutar andas? När man står där och ser hur hans pälsiga mage slutar lyftas upp och ned, så som den alltid har gjort?  ”Nu har han lämnat oss”, säger veterinären. Vad gör man då? Vad förväntas man göra? Jag bara står. Paralyserad av vad som hänt. För 6 timmar sen var han lika frisk som vanligt. Nu har han lämnat oss. Det är så obegripligt och ofattbart i mitt huvud. Är det på riktigt? Är det inte bara min värsta mardröm någonsin?

Hund eller inte så är han den trognaste vän jag någonsin haft och jag har älskat honom så innerligt, så djupt och som ett syskon. Det gör så himla ont ända in i själen, och mina känslor är så okontrollerbara. Livet fortsätter som att ingenting har hänt, och jag vill stanna upp världen och skrika att det inte alls är som vanligt. Allt är annorlunda. Ingenting är som det ska.

Jag kommer aldrig någonsin glömma. Allt han gjort för mig. Hur han alltid uppfattat när jag gråtit och tröstat mig, hur han alltid viftat på svansen när han märkt att jag är glad. Hur hans klor trippade på golvet och hur hans ögon såg ut när han tiggde mat. Hur han älskade att fånga vatten från vattenslangen och hur han gillade att äta snö. Jag kommer aldrig glömma alla fina minnen han lämnat oss med, eller hur han stått vid min sida under hela min uppväxt.

Jag hoppas du har det bra i hundhimmelen min finaste älskling. Och jag hoppas att vi ses i Nangijala någon dag. Vila i frid mitt hjärta. 1997-05-05 – 2013-04-26 ❤

Jag kommer alltid att älska dig. Det är ju du & jag mot världen.