.

Idag firar vi som bara den att min man har kommit hem efter sex veckor på väktarutbildning i Boden. Och att han klarade den. Hehe. Och ja jävlar vad hungrig jag var idag!

 

 

Åh, vad jag vill boxa, slå och sparka på en säck tills jag inte kan stå längre.

Min helg var trevlig och mysig om än ensam.

Förutom i fredags då jag TGIF:ade med Ida, mucho kul var det! 

Annars har det mest varit såhär. Hade så mycket förväntningar om att jag skulle vara kreativ och fota och filma men äh, åt mest mat, städade och kollade på serier. Därav att det i princip bara är matbilder. Och mina mjukisbyxor, tofflor och nybäddade säng.

Oh god, finns det något bättre än en nybäddad säng? 

 

Sitter och kollar på gårdagens Let's Dance och började både gråta, hulka och snörvla när jag såg Kenzas historia. Inte för att våra historier är lika över huvud taget på det sättet, men igenkännelsen av att leva med en alkoholist räckte för att känslorna skulle bubbla upp till ytan. 

På sista tiden har jag börjat känna att hela mitt liv är en stor lögn. Jag har levt i en värld där jag tänkt att äsch, min barndom var väl bra. Vi var en stor lycklig familj och vi hade alltid varandra, ja, fram tills skilsmässan i alla fall.

 

Men vår familj föll samman långt innan skilsmässan. Om den ens någon gång var hel. Men jag vill ändå tro att den var det. Att vår familj var hel innan pappade började dricka och innan mamma blev utbränd. Tyvärr är det år jag knappt kommer ihåg. Mina absolut finaste minnen inkluderar alltid mina syskon. Men aldrig mina föräldrar. Tina, Tommy och Tessan. Vad hade jag gjort utan dem?

Av någon anledning så är det ett speciellt minne jag minns så väl, något så vardagligt men ändå vackert. Vi var samlade alla fyra, det hände inte så ofta att vi lekte tillsammans allihop på grund av ålderskillnaderna, det är ändå åtta år mellan mig och Tina. Men den här gången lekte vi med lego, och vi hade som mål att vi skulle bygga ett torn ända upp till taket i Tommys rum. Vi byggde och det föll och vi byggde upp det igen, och till slut lyckades vi bygga det ända upp till taket. Tommy fick stå på en pall för att få upp de sista bitarna, men vi lyckades. 

 

Jag bär på så extremt mycket kärlek till mina syskon, även om vi kanske inte alltid är supernära och pratar om allt, så vet vi ändå. Allt vi varit med om tillsammans och att vi har samma föräldrar gör att vi förstår. Jag förstår att Tina flyttat till Öland, och att Tommy försvann till Linköping så fort han kunde. 

 

För jag bär på så mycket känslor gentemot mina föräldrar också. Jag kan inte säga att jag hatar någon utav dom, de är ändå mina föräldrar och på något vis så har dom ju ställt upp för mig också. Men jag hatar saker dom utsatt mig för, saker dom gjort. 

Jag har börjat förstå hur förlåtande jag varit. Både min pappa och min mamma. 

 

När jag var liten brukade pappa ofta reta mig, på vilket han tyckte var skoj, men han saknade begränsningar. Han kunde bete sig som ett barn som inte förstod skillnad på skoj och allvar. Han kunde kittla mig och jag skrattade, jag skrek "sluta" sådär som barn gör när de fortfarande tycker att det är kul. Tills han började kittla nästan hårdhänt och det började bli jobbigt, då jag faktiskt skrek "sluta" på allvar och slog och sparkade på honom för att han skulle släppa mig. Men han fortsatte, och han fortsatte skratta. Jag kunde börja gråta och skrika på mamma innan han fattade och släppte, och då sprang jag därifrån. Detta upprepades otaliga gånger under min barndom, för han lärde sig aldrig. 

 

När jag blev äldre, efter att mamma och pappa skiljt sig, så bodde jag hos pappa varannan helg. Jag tog ofta hem vänner till pappa de helgerna, för att han inte brydde sig speciellt mycket. Han satt mest på övervåningen och drack. Öl, whiskey, vodka, det kunde vara vad som helst. Mina vänner tyckte väldigt mycket om pappa, han var ju "cool" som lät mig ta hem vänner hela tiden, vi kunde till och med sitta där nere och dricka och ha minifester. Han stördes inte av det. Det blev till en hel grej att umgås hemma hos pappa, mina vänner bytte några ord med pappa som satt nersjunken i soffan, framför tv:n, med en starköl i handen. "Fan vad soft din farsa är, vi får alltid hänga här", "Din farsa är så jävla skön". Komplimangerna till pappa öste över mig, och jag kunde inte låta bli att tänka, att "Dom ska bara veta". Min farsa är inte skön. Han är alkoholist. Han bryr sig inte om att vi är här för att han bryr sig inte om mig, han bryr sig inte om vad jag gör eller vart jag är. 

 

Andra helger när jag inte tagit dit vänner har jag suttit i soffan och kollat på tv med honom. Pappa blir väldigt, väldigt pratglad när han har druckit. För det mesta har han pratat om för mig totalt oväsentliga saker och jag har mest nickat och hållt med. Vissa gånger han har dock börjat prata mer om mamma, mina syskon och om mig. Han har inte direkt hjälpt mig med att jobba bort mitt extremt dåliga självförtroende. Alla gånger han kallat mig mullig, eller i basketsammanhang kallat mig "större". Hur kan jag inte stått upp mot honom? Skrikit att han ska hålla käften? Det är inte förens nu jag faktiskt börjar tänka igenom saker och frågorna börjar dyka upp.

 

Det är inte heller accepterbart att säga till sin 15-åriga dotter att om det inte vore för farfar så skulle han ta livet av sig. Han lever alltså inte för att han vill se oss, sina barn, växa upp. Utan han vill bara överleva farfar, för att farfar redan förlorat ett barn, pappas bror alltså som gick bort innan jag föddes. 

Visst att pappa har sina problem, med att vara sjukskriven och inte få försäkringspengar och hela den grejen, men jag vill att han ska se sina barn som en anledning till att leva. 

Hur mycket han än gjort mot mig, så är han min pappa och jag orkar inte längre gå runt och vara orolig för honom. Pappa har nämligen även diabetes, som han inte tar hand om över huvud taget. För några månader sen så svimmade han i köket när han var ensam hemma. Hade han stått ett steg längre bak hade han slagit i bakhuvudet i diskbänken och jag kan inte tänka mig hur det hade gått.

Att jag, som hans 19-åriga dotter, ska känna ett ansvar över att hjälpa honom och ta hand honom, är det okej? 

För att han vägrar sluta dricka? För att han bor i ett förfallet hus som bara innehåller minnen från vår gamla familj? För att han vägrar släppa taget om ett tidigare liv?