.

Innan jobbet vs. På jobbet. Heh.

Lättare så liksom.

Nä. Vet ej. Aja. Bokade hotell igår! Måste nämligen bo på hotell dagen jag landar för man kan bara checka in på skolans residens (där jag kommer bo resten) två dagar innan. Så lyxade till med ett helt ok hotell första natten. 

Så jävla läskigt att bo på hotell själv dock?? Av vad jag hört om LA's baksidor också. Well, ska väl klara en natt. Med internet dessutom meheh! 

Insåg dessutom att jag glömde nämna flygningen. Där kan vi prata ångestladdning. Jag är ju verkligen väärldens gråtare. Gråter till ALLT. Gråter för ingenting. Kommer vara ett vrak på planet, för det första är jag en riktig mes på att lämna Jonas. Kommer sakna honom löjligt mycket redan på planet, skiljas åt är ju det värsta. Och för det andra tycker jag det är rätt obehagligt att flyga. Har så blandade känslor inför det. Det är ju både kul och svinläskigt att lämna tryggheten i Swe. Även om för dagar eller månader. Så jag tycker synd om den stackare som hamnar bredvid mig. I 11 timmar dessutom. Hah! 

Dugligt! 856 spänn för en natt dock? Asdyrt att bo i that stada. Hoppas fanimig inte planet är sent. 

Givetvis så ser jag fram emot det, förhoppningsvis blir det fantastiskt. Men JÄKLAR, vad nervös jag är. Det är ju nämligen så att jag sticker dit heeelt själv. För första gången ska jag verkligen klara mig på egna ben, och det är en sådan jävla utmaning. 

To the point i alla fall, jag ska ta en kurs i engelska och filmstudies om någon random som av någon anledning hittat hit inte visste det. I 3 veckor varar kursen och jag befinner mig i Los Angeles 8 aug till 1 sep. 24 dagar. Jag kommer gå i skola 20 timmar om veckan, King's College för att vara specifik. Mest nervös är jag över att hitta någon jag går bra ihop med och allt det där, men jag kan inte riktigt styra över det just nu så försöker lägga fokus på annat. Är ändå förväntansfull. Hur länge har inte jag velat sticka till Hollywood? Lite dream come true ändå. 

Visst är det tråkigt att alltid sluta sådär sent och komma hem vid nio varje dag, men ibland är det bra skönt att ha en lugn mysmorgon med frukost i sängen och New Girl. 

Nä driver ska inte vara så jobbig. Fast det var länge sen. Dålig på att hänga här. Men det händer liksom inte något jätteroligt eller ens nämnvärt i mitt liv just nu. Jobbar mest måndag till fredag 11-20. Så så kul var det! 

Dock sticker jag till LA om 2 veckor?? Det kan ju vara nämnvärt! Mer om det latero. 

Nu tänkte jag mest showa min både asdåliga och asbraiga gårdag. Asdåligt = jobba på ett källarkontor när det är 30 grader utomhus. Asbra = fira Eric på Hard Rock för att han fyllde 20. 

Mysdag.

 

Hade inte lyssnat på den förrän jag läste vad den handlade om och kunde inte då inte låta bli. Tänkte att jag skulle känna igen mig och ja, sanna mina ord, det gjorde jag.

Som den crybaby jag är så började jag fälla tårar uppskattningsvis en halv minut in. 

Jag vet inte, om det blir lättare med tiden. Eller om jag ens någonsin kommer att vänja mig vid tanken. Det kan gå dagar ibland, men till slut så påminner något mig om honom och då känns det som att jag börjar om på ruta ett igen med hela den här sorgeprocessen. Det bara börjar om. Om och om igen, det tar inte alls slut. Alla säger att alltid när man förlorar någon nära att "det blir inte lättare, men man lär sig leva med det" och att man "accepterar" det. 

När då? När lär man sig någonsin att leva utan någon man levt med i 16 år av sitt 18-åriga liv? Och varför skulle jag någonsin acceptera att han är borta?

En vacker dag kanske jag förstår vad alla menar. Jag hoppas det.