Los Angeles 2014

Okej, så. Ska vi slå till med ett enda stort och jävligt Los Angeles-inlägg nu då? Jo, det är väl dags.
 
Först och främst är jag så otroligt, ofattbart stolt över mig själv. För att jag som alltid sett mig själv som en blyg och tillbakadragen person faktiskt tog steget och åkte. Att jag från början fick jobb, klättrade i arbetslivet, sparade pengar och bestämde mig för att investera i mig själv. För att jag har växt så fruktansvärt mycket från den här resan. Jag har bevisat för mig själv att jag kan klara mig på egna ben, att jag är självständig och modig. Att jag kan knyta kontakter och följa mina drömmar. Att allt är möjligt.
Jag åkte utan några som helst förväntningar, för jag hade ingen aning om vad jag hade att förvänta mig. Det kunde vara skit, men då skulle det i alla fall "bara" vara tre veckor. Men så var inte fallet. Inte alls. Det visade sig att det skulle bli det bästa jag gjort i hela mitt liv. Det bästa beslutet jag någonsin tagit. Jag har träffat mer fantastiska människor än vad jag någonsin anade. Skaffat vänner jag hoppas kommer hålla en livstid. Känt mig som hemma i en stad jag älskar mer än någon annan jag varit i.
Tre veckor låter så lite. Och det kanske det är, tre veckor var för lite för att hinna upptäcka Los Angeles ordentligt. Men tre veckor var tillräckligt för att vi alla skulle fälla tårar vid avskedet. Tre veckor var för lite för att hinna känna sig redo att åka. Men tre veckor var tillräckligt för att hitta på hundratals internskämt.
Jag har hunnit lära mig skriva manus, hur man filmar en kortfilm, att redigera och att göra en egen kortfilm med tre andra fantastiska personer.
Jag har hunnit upptäcka Downtown LA för en rätt tråkig Art Walk, hänga på Santa Monica Beach, se asballa saker på Universal Studios & Warner Brothers Studios (bl.a Harry Potter Museum, Batman Museum där man såg alla balla bilar, sitta i soffan från Friends Central Perk), gå längs Venice Beach och se all awesome Street Art, äta på Panda Express sjukt många gånger, hänga utanför Emmys Awards, se två röda mattan-premiärer, gå Hollywood Boulevard så många gånger att vi tröttnade, promenera genom UCLA, bo så nära the Hollywood Sign att jag såg den varje dag på väg till skolan, shoppa alldeles för mycket, vandra uppför hela jäkla Runyon Canyon (och se världens coolaste view dock), bada i en fountain för 20 dollar, smyga upp till toppen av ett sjukt fancy hotell för att hänga på en rooftop med pool, gå på ett smått amerikanskt collegeparty, åka iväg på en weekend i LAS VEGAS!, ha supermysiga pastakvällar med gänget, åka på en bustour för att se kändishus där man mest såg buskar och träd som täckte husen, vara på en så fantastiskt rolig kareokekväll i koreatown, uppleva LA's nattliv två gånger trots underaged, äta på världens bästa cheesecake factory, vara på en inspelning av ett nytt program vid namn Celebrity Name Game, hänga på The Grove, vara vän med en tjej som köpte en illegal minisköldpadda som hon döpte till Papito(?), bo på hotell ensam två gånger och så himla mycket mer. Även om jag skrivit en bibel nu.
 
Jisses. Vet inte ens vad jag ska skriva längre. Det får räcka så länge, eftersom att det är hur mycket som helst.
Kan vara så snäll att jag lägger upp filmen vi gjorde också. Alla tre tror jag till och med! Som min klass gjorde då.
Den första, "Summertime Madness", var den min grupp producerade. Jag måste faktiskt få lov att ursäkta mig, haha, vi hann inte alls redigera ljudet ordentligt och inte heller klippa om vissa scener. Sjukt stressigt var det i slutet, musiken la vi in 30 min innan vi visade den för skolan, därför är det ett så himla konstigt låtval, haha.
Den sista är nog dock min personliga favorit, de hann bearbeta sin mest och den är mest genomtänkt.
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera mera:

SKRIV DITT NAMN!!!!
Kom ihåg rutan

MAILMAILMAILMAIL

Skryt då. skriv din sida.

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0