.

Ringde runt till Cancerfonden-medlemmar under cancergalan, var sådär många som svarade. Dessutom tror jag mina chefer undviker mig, men jaja. Det blir så bra så.

Tydligen är det världens jävla judestorm eller vad den nu heter i söder också?! Lycklig att den inte är här ego som jag är. 

Ok. Enough is enough. Bjuder på thuglife-bilder.

Classic. Så himla classic.

Ingenting och ätit köttbullar med makaroner. Eller makaroner med köttbullar kanske man säger.

Jo juste, vi var i centrum där frisören klippte till Jonas. 

Och sen såg vi The pursuit of happyness. DAMN vad den filmen är bra!!

Men det var inte poängen. Lyssnar på magisk musik. Nämen. Seriously, nya albumet <33333 Denna låt. Wonderful.

Kanske redan har tjatat om det? Wellwell. 

Heartbreak isn't what it used to be, now it's a bedtime story, not a tragedy.

Den bestod av random häng i Arninge, en långpromenad till öde vatten, lyssna på dunderduon på solbrännan, eldshow, akterbarenhäng och ett besök till mor min. Mys. Nu har jag även varit och skaffat jobb som telekommunikatör, ska ringa runt till folk som är med i olika välgörenhetsorganisationer och fråga om dom vill höja beloppet osv. Mindre intressant. 

Helgbilder på det.

Min andra halva som jag älskar oändliga varv runt jorden. 

Alla klyschor i världen förklarar inte min kärlek till den mannen. 

Även om jag inte ser vidare bekväm ut på bilden. 

 

Vad gör man inte för Instagram? Hösten är bildernas höjdpunkt.

 

Hahaha så jävla mysigt jobb

 

Drömde om min finaste älskade ängel inatt. Bara grät och grät och det tog aldrig slut. 

Jag saknar dig som aldrig förr. Tiden läker inte alls alla sår, man bara vänjer sig vid smärta och tomhet.

Påväg till jobbet idag igen, hoho. Även om jag älskar kollegorna och organisationen och allt sådär, så har jag insett att jag nog inte har den där försäljarmotivationen i mig, så detta blir troligtvis min sista vecka. Helt sjukt hur jobbet faktiskt tär både fysiskt och psykiskt, det är rätt krävande att gå omkring i sex timmar och oavbrutet gå fram till folk. Men ja, det har varit kul i alla fall och vi får väl se på fredag, men det är jag inställd på i alla fall. Jag är för mesig helt enkelt haha. 

Är så satans trött hela tiden. 

Höstis!

Det är nästan fascinerande hur rädd jag är för förändringar. Det är väl onödigt att förändra något som fungerar, bara för att tiden säger att det är dags. Tänk vad skönt om tiden stod still och vi bara fortsatte livet så som det alltid har varit. Men samtidigt så skulle det vara alldeles för tråkigt för att vara funktionellt. 

Jag var livrädd för att ta studenten. Tusen frågor virvlade omkring i mina tankar, vad ska jag göra nu? Vad förväntas jag göra? Hur ska jag få jobb? Vad ska jag bli när jag blir stor? 

Frågorna var gränslösa och jag var en av alla miljontals förvirrade tonåringar som undrade vad som krävdes av mig.

Skolan har varit min trygghet och vardag i tretton år och jag har både älskat och hatat det. Men det har alltid varit en trygghet att luta sig mot. Den fanns alltid kvar och dit förväntades jag gå, jag behövde aldrig riktigt tänka på det. Jag började ta tillvaron för givet, och inte inse vad jag hade. Vännerna träffade jag vardagligen, för vi hade samma trygghet och samma tillvaro. Skolan och varandra. Man behövde aldrig anstränga sig för att träffas, det kom naturligt.

Oräkneliga skolluncher att klaga på, läxor att gnälla över och lärare man inte tyckte om. Man fick det alltid att framstå som så dåligt, men innerst inne älskade jag det. Min trygghet, min vardag. Det fanns ju också det där med fantastiska vänner, oändliga skratt och urspårade konversationer. 

Men plötsligt en dag förväntades vi släppa allt och gå vidare. Bara sådär. Springa ut ur skolan och aldrig titta tillbaks. Efter tretton år av trygghet ska vi stå på egna ben. Det är klart det är förvirrande. 

Jag tänker tillbaks och saknar det så kolossalt, förskräckligt mycket. Men samtidigt så känner jag mig så himla lycklig, det är ju när man lämnar sin comfort zone man verkligen lever. Man kan inte hitta rätt utan att leta. Det är nu livet börjar. Hur, var och när vet jag inte, men det är en del av spänningen. Nu ska jag visa mig själv att jag klarar det. Jag måste bara lita på mig själv. 

 

Här kan ni betrakta mig denna morgon. 

Min syster är gravid, och jag är lite överbesatt. Läser massa gravidbloggar, eller okej, typ dessie och blondinbella bara för att dem är gravida.

Börjat diskutera namn med Jonas också. (Inte till oss alltså, är inte gravid LOL). Dem har inte kollat kön så det är fritt fram, men dem har ganska klart bestämt att om det blir en kille blir det en liten Jack. Vilket jag tycker är asgulligt. Tjejnamn är mer oklart, Elise och har tagits upp men tycker det är skitsvårt? Vad man än säger känns det som att man kopplar det till någon man känner eller vet vem det är.

Jobbigt läge???? Aja, är så lycklig över att jag ska bli moster i alla fall. Så bäst. Min finaste systeryster.

 

Världens finaste låt. Okej inte världens. Men. Så. Jävla. Bra.