.

Vi satt i bilen och flippade runt bland radiokanalerna när We Are The Champions med Queen började spelas. Det var som att det plötsligt var år 2010 igen och jag befann mig i Östersund och taggade till inför SM. Det är fantastiskt hur en låt kan få en att plöstligt mentalt befinna sig i en annan tidsepok. Jag känner känslan och jag minns bilderna från när vi skulle spela om att få komma vidare till topp fyra, den sista och fullständigt avgörande matchen. Vinna eller försvinna var det som gällde.

Matchen innan vår drar ut på tiden och vi behöver börja värma upp, så vi tar den stora bergsprängaren vi har med oss och samlas i korridoren. Vi springer fram och tillbaka i korridoren med, just, We Are The Champions forsande ut ur högtalarna på högsta volym. Efter kanske 15 minuter är matchen innan slut och vi anländer på led till hallen, där möts vi utav den ena domaren som med ett snett léende säger "So, you are the champions huh?". Vi skrattar och någon säger med självförtroende "Yes, we are soon", och så fortsätter vi uppvärmningen på planen.

Efter ytterligare en kvart är det gametime, vi samlas i våra matchdräkter på sidan av planen medan någon med mikrofon ropar upp oss en efter en. När det är min tur skriker de "Nummer 5, Titti Andersson". Just i det ögonblicket så känns allt komplett. Här är jag, 16 år och spelar basket i USM. Det känns som att det är det här jag är menad att göra och det känns som att jag har gjort det i hela mitt liv. Jag har ju faktiskt gjort det i halva, eftersom jag började när jag var 8 år. Det kanske inte låter så stort att spela ungdoms SM, men för mig var det otroligt. Det var på planen jag blev uppskattad och det var på planen jag var duktig, där jag hörde hemma. Jag älskar farten, känslan av att göra mål och spänningen när det är jämt.

Den matchen var jämn. Den där avgörande matchen i Östersund. När det var ca 5 sekunder kvar låg vi under med 3 poäng. Bollen var vår och vi hade en chans på en trepoängare. Då får vår tränare teknisk för att han svär på domaren, med all rätt, men bollen blir deras och dom vinner. Vår tränare tar på sig all skuld men vi hade troligtvis inte haft en chans vilket som, och vi övertalar honom om att, om det inte vore för honom skulle vi inte vara här över huvud taget.

Det låter nog som att allt detta har varit en uppladdning inför att säga att vi vann, att vi gick vidare och att låten, We Are The Champions, är ett minne att lyckorus och vinnarinstinkt. Men det är nog inte förens några år senare, när jag fortfarande håller detta minna så kärt, som jag inser att vinna inte har så stor betydelse egentligen.

Vi förlorade matchen och åkte ur SM. Dramatiskt? Nja. För stunden. Dåligt slut på en annars hyfsad historia? Kanske.

Även fast vi förlorade är det bland de starkaste minnen jag har. Resan var fantastisk, mitt lag hade den bästa sammanhållningen jag varit med om och mina tränare var både talangfulla och världens snällaste. Att spela i Bollstanäs (eller BT Ållstars som vi då hette) är bland det absolut bästa jag gjort, det har gett mig så extremt mycket.

Även tre år senare när jag hör den där låten får jag ett léende på läpparna.