Nu tänkte jag berätta om den bästa dagen i mitt liv, so far. Det har tagit lite tid, 1 månad, 2 veckor & 3 dagar för att vara exakt. Men nu så.

 

Vi hade planerat dagen innan, på fredagen, att vi skulle ta en tur in till stora staden dagen efter. Vi hade inget direkt syfte utan Jonas hade varit på ett café dit han ville ta mig och sen kanske lite shopping eller så. Det var soligt och fint för att vara i September och för en gångs skull var vi lediga samtidigt, så vi ville ta vara på tiden.

När vi åkte in till stan så strosade vi först vägar och butiker, sedan vägledde Jonas mig mot cafét han pratat om, men istället så stod vi rätt som det var utanför Sparadiset. Åh, världens bästa spa. Där väntade 40 minuters massage och 1 timmes privat jacuzzi.

 

Så lycklig så jag inte visste vart jag skulle ta vägen så fortsatte vi efter det på restaurangjakt, det började nästan närma sig middagstid. Jonas berättade att han hade bokat bord på ett ställe redan och vägarna styrde mot Slussen, vi skulle nämligen tydligen äta på Gondolen. Bara typ Stockholms finaste restaurang med världens vackraste utsikt så att jag nästan var tvungen att omvärdera Stockholm till rätt så vackert ibland. (Där också den billigaste rätten kostar över 300:-) (Då började jag nästan förstå att något var i gryningen). Haha.

 

Nämen, världens bästa middag verkligen. Fruktansvärt gott, bord vid fönstret och det bästa sällskapet någon kan någonsin önska sig. Vi pratade om allt möjligt och hånade överklassmänniskorna omkring oss. Bäst, helt enkelt.

Under dagens gång så växte mina misstankar hela tiden och jag förstod nästan vad som skulle komma, men att han inte frågade under middagen gjorde mig både fundersam och tacksam. Jag är inte direkt den som är den som älskar attention, och inte Jonas heller så därför höll han sig. 

Efter middagen så var det en fantastisk solnedgång och vi vandrade längs vattnet. Efter en bit så hittade vi ett café som såg mysigt ut, beställde lite efterrätt i form av fika och slog oss ner vid några bänkar med utsikt mot solnedgång och vatten. Vi satt där länge och pratade och myste, jag hann till och med fråga om vi skulle röra på oss snart, men sen så när vi satt där bredvid varandra så ställde han den stora frågan. Jag hann varken tveka eller knappt ens låta honom prata klart förens jag sa Ja. Det finns liksom ingen annan i min värld. Han är min värld. 

 

Efter mycket gråt, skratt och kramar så nämnde jag hur jobbigt det skulle vara att åka ända hem. Då slog han till med pricken över i:et på en redan perfekt dag, att han bokat hotell precis i närheten. Så dit tog vi oss, dåsiga av lycka och sov i lyx. Jag kände mig då, och känner mig fortfarande, som lyckligast på hela jorden med honom. Hur mycket odds än säger att förhållanden i ung ålder inte håller, hur många som än tycker att det är för tidigt, så tror jag på oss. Vi tror på oss. Det är allt som betyder något för mig. Mitt hjärta som krossas när vi är ifrån varandra, och som blir helt och hoppar över några slag när vi träffas igen. Det är allt som betyder något.

Jag längtar efter att få spendera resten av mitt liv med honom. 

 

 

 

Sitter och kollar på gårdagens Let's Dance och började både gråta, hulka och snörvla när jag såg Kenzas historia. Inte för att våra historier är lika över huvud taget på det sättet, men igenkännelsen av att leva med en alkoholist räckte för att känslorna skulle bubbla upp till ytan. 

På sista tiden har jag börjat känna att hela mitt liv är en stor lögn. Jag har levt i en värld där jag tänkt att äsch, min barndom var väl bra. Vi var en stor lycklig familj och vi hade alltid varandra, ja, fram tills skilsmässan i alla fall.

 

Men vår familj föll samman långt innan skilsmässan. Om den ens någon gång var hel. Men jag vill ändå tro att den var det. Att vår familj var hel innan pappade började dricka och innan mamma blev utbränd. Tyvärr är det år jag knappt kommer ihåg. Mina absolut finaste minnen inkluderar alltid mina syskon. Men aldrig mina föräldrar. Tina, Tommy och Tessan. Vad hade jag gjort utan dem?

Av någon anledning så är det ett speciellt minne jag minns så väl, något så vardagligt men ändå vackert. Vi var samlade alla fyra, det hände inte så ofta att vi lekte tillsammans allihop på grund av ålderskillnaderna, det är ändå åtta år mellan mig och Tina. Men den här gången lekte vi med lego, och vi hade som mål att vi skulle bygga ett torn ända upp till taket i Tommys rum. Vi byggde och det föll och vi byggde upp det igen, och till slut lyckades vi bygga det ända upp till taket. Tommy fick stå på en pall för att få upp de sista bitarna, men vi lyckades. 

 

Jag bär på så extremt mycket kärlek till mina syskon, även om vi kanske inte alltid är supernära och pratar om allt, så vet vi ändå. Allt vi varit med om tillsammans och att vi har samma föräldrar gör att vi förstår. Jag förstår att Tina flyttat till Öland, och att Tommy försvann till Linköping så fort han kunde. 

 

För jag bär på så mycket känslor gentemot mina föräldrar också. Jag kan inte säga att jag hatar någon utav dom, de är ändå mina föräldrar och på något vis så har dom ju ställt upp för mig också. Men jag hatar saker dom utsatt mig för, saker dom gjort. 

Jag har börjat förstå hur förlåtande jag varit. Både min pappa och min mamma. 

 

När jag var liten brukade pappa ofta reta mig, på vilket han tyckte var skoj, men han saknade begränsningar. Han kunde bete sig som ett barn som inte förstod skillnad på skoj och allvar. Han kunde kittla mig och jag skrattade, jag skrek "sluta" sådär som barn gör när de fortfarande tycker att det är kul. Tills han började kittla nästan hårdhänt och det började bli jobbigt, då jag faktiskt skrek "sluta" på allvar och slog och sparkade på honom för att han skulle släppa mig. Men han fortsatte, och han fortsatte skratta. Jag kunde börja gråta och skrika på mamma innan han fattade och släppte, och då sprang jag därifrån. Detta upprepades otaliga gånger under min barndom, för han lärde sig aldrig. 

 

När jag blev äldre, efter att mamma och pappa skiljt sig, så bodde jag hos pappa varannan helg. Jag tog ofta hem vänner till pappa de helgerna, för att han inte brydde sig speciellt mycket. Han satt mest på övervåningen och drack. Öl, whiskey, vodka, det kunde vara vad som helst. Mina vänner tyckte väldigt mycket om pappa, han var ju "cool" som lät mig ta hem vänner hela tiden, vi kunde till och med sitta där nere och dricka och ha minifester. Han stördes inte av det. Det blev till en hel grej att umgås hemma hos pappa, mina vänner bytte några ord med pappa som satt nersjunken i soffan, framför tv:n, med en starköl i handen. "Fan vad soft din farsa är, vi får alltid hänga här", "Din farsa är så jävla skön". Komplimangerna till pappa öste över mig, och jag kunde inte låta bli att tänka, att "Dom ska bara veta". Min farsa är inte skön. Han är alkoholist. Han bryr sig inte om att vi är här för att han bryr sig inte om mig, han bryr sig inte om vad jag gör eller vart jag är. 

 

Andra helger när jag inte tagit dit vänner har jag suttit i soffan och kollat på tv med honom. Pappa blir väldigt, väldigt pratglad när han har druckit. För det mesta har han pratat om för mig totalt oväsentliga saker och jag har mest nickat och hållt med. Vissa gånger han har dock börjat prata mer om mamma, mina syskon och om mig. Han har inte direkt hjälpt mig med att jobba bort mitt extremt dåliga självförtroende. Alla gånger han kallat mig mullig, eller i basketsammanhang kallat mig "större". Hur kan jag inte stått upp mot honom? Skrikit att han ska hålla käften? Det är inte förens nu jag faktiskt börjar tänka igenom saker och frågorna börjar dyka upp.

 

Det är inte heller accepterbart att säga till sin 15-åriga dotter att om det inte vore för farfar så skulle han ta livet av sig. Han lever alltså inte för att han vill se oss, sina barn, växa upp. Utan han vill bara överleva farfar, för att farfar redan förlorat ett barn, pappas bror alltså som gick bort innan jag föddes. 

Visst att pappa har sina problem, med att vara sjukskriven och inte få försäkringspengar och hela den grejen, men jag vill att han ska se sina barn som en anledning till att leva. 

Hur mycket han än gjort mot mig, så är han min pappa och jag orkar inte längre gå runt och vara orolig för honom. Pappa har nämligen även diabetes, som han inte tar hand om över huvud taget. För några månader sen så svimmade han i köket när han var ensam hemma. Hade han stått ett steg längre bak hade han slagit i bakhuvudet i diskbänken och jag kan inte tänka mig hur det hade gått.

Att jag, som hans 19-åriga dotter, ska känna ett ansvar över att hjälpa honom och ta hand honom, är det okej? 

För att han vägrar sluta dricka? För att han bor i ett förfallet hus som bara innehåller minnen från vår gamla familj? För att han vägrar släppa taget om ett tidigare liv?

Det är nästan fascinerande hur rädd jag är för förändringar. Det är väl onödigt att förändra något som fungerar, bara för att tiden säger att det är dags. Tänk vad skönt om tiden stod still och vi bara fortsatte livet så som det alltid har varit. Men samtidigt så skulle det vara alldeles för tråkigt för att vara funktionellt. 

Jag var livrädd för att ta studenten. Tusen frågor virvlade omkring i mina tankar, vad ska jag göra nu? Vad förväntas jag göra? Hur ska jag få jobb? Vad ska jag bli när jag blir stor? 

Frågorna var gränslösa och jag var en av alla miljontals förvirrade tonåringar som undrade vad som krävdes av mig.

Skolan har varit min trygghet och vardag i tretton år och jag har både älskat och hatat det. Men det har alltid varit en trygghet att luta sig mot. Den fanns alltid kvar och dit förväntades jag gå, jag behövde aldrig riktigt tänka på det. Jag började ta tillvaron för givet, och inte inse vad jag hade. Vännerna träffade jag vardagligen, för vi hade samma trygghet och samma tillvaro. Skolan och varandra. Man behövde aldrig anstränga sig för att träffas, det kom naturligt.

Oräkneliga skolluncher att klaga på, läxor att gnälla över och lärare man inte tyckte om. Man fick det alltid att framstå som så dåligt, men innerst inne älskade jag det. Min trygghet, min vardag. Det fanns ju också det där med fantastiska vänner, oändliga skratt och urspårade konversationer. 

Men plötsligt en dag förväntades vi släppa allt och gå vidare. Bara sådär. Springa ut ur skolan och aldrig titta tillbaks. Efter tretton år av trygghet ska vi stå på egna ben. Det är klart det är förvirrande. 

Jag tänker tillbaks och saknar det så kolossalt, förskräckligt mycket. Men samtidigt så känner jag mig så himla lycklig, det är ju när man lämnar sin comfort zone man verkligen lever. Man kan inte hitta rätt utan att leta. Det är nu livet börjar. Hur, var och när vet jag inte, men det är en del av spänningen. Nu ska jag visa mig själv att jag klarar det. Jag måste bara lita på mig själv. 

 

Jag tänker på dig varje dag. Varje timme och varje sekund finns du där i mina tankar. Jag kommer aldrig att glömma. Smärtan över hur mycket jag saknar dig. Den är där hela tiden. Du som alltid tröstade mig, vem tröstar mig nu? Det är inte samma sak.

Snart har det gått en månad, men det blir inte bättre. Tiden läker inte alls alla sår. Inget kan läka det här. Inget kan läka hur mycket jag saknar dig. Smärtan är bestående den här gången. Du var det bästa i mitt liv under så många år, och nu är du inte här längre. Det är så obegripligt.

Du betyder mer för mig än någon någonsin kan förstå. Min klippa i stormen. Jag älskar dig så mycket.

 

 

Varför ska jag alltid vara så himla, fruktansvärt och onödigt dum och självdestruktiv? Varför kan jag inte få tro att jag förtjänar en gnutta lycka? 

Jag vänder och vrider på verkligheten tills jag hittat en orsak att bli ledsen och arg, när allt är för bra för att vara sant så hittar jag en anledning till att det inte är det.

Jag inbillar mig att allt är en lögn, för såhär bra kan det inte vara.

Jag ifrågasätter all lycka som korsar min väg, tvivlar och tvekar tills den inte orkar kämpa längre.

Lyckan är för bra för mig. Jag har den men jag vägrar ta emot den. Jag lägger tyngd vid allt förutom det goda. Jag gräver fram allt jag kan hitta för att såra mig själv. 

Jag skulle kunna ta in tillvaron, se allt det positiva jag faktiskt har. Men varför det när man kan vara självdestruktiv? Det är ju mycket enklare.

Telefonsamtalet. Det var som att min värsta mardröm helt plötsligt var sann. Det var på riktigt. Det kändes som en kniv i magen och jag kunde inte stå upprätt, jag var tvungen att hålla för hålet i magen. Hålet som bara fylldes med tomrum.

 

Det var nämligen mamma som ringde den där fredagskvällen när jag och Jonas stod i köket och diskuterade vad vi skulle äta. Mamma som ringde och sa att Teddy hade fallit ihop och nu inte kunde stå ordentligt, mamma som ringde och sa att vi akut måste åka till veterinären och att dem troligtvis kommer behöva avliva honom. Ordet. Meningen. Kniven i magen som hugger hårdare och vrider på sig för att göra så ont som möjligt. Avliva. Min bästa vän i snart 16 år.

 

Men det var ändå ödet. En timme tidigare stod jag vid busshållplatsen på väg till träningen. Första bussen dök inte upp. Jaha. Väntar på nästa buss som skulle göra att jag blev tjugo minuter sen. Den kommer lite sent, men den kommer. Ändå hoppar jag inte på. Varför inte? Jag vet inte. Om jag dock hoppat på bussen, eller om den första skulle dykt upp. Då skulle jag inte varit där för att ta emot det där samtalet. Samtalet som i alla fall gjorde att jag fick vara med honom de fyra-fem sista timmarna i livet. Som gjorde att jag fick ett fint farväl. Jag är så otroligt tacksam för de timmarna.

 

Men jag tog inte bussen. Jag och Jonas blev hämtade av mamma och jag fick ta hand om Teddy i baksätet. Jag hade aldrig sett honom så svag. Han försökte att ställa sig upp gång på gång men kroppen ville inte lyda honom. Huvudet drog och ögonen fokuserade inte. Jag höll honom i min famn och försökte lugna honom. Smärtan vred sig i mig och tårarna rann okontrollerat. Till slut kom vi fram till veterinären, där vi fick ta nummerlapp till akuten (!). Aldrig varit med om något liknande, att sitta med sin lidande hund i knät i en halvtimme för att komma in till akuten är så absurt. Ilskan. Sorgen. Smärtan. Tårarna som fortsätter rinna.

 

Vi får hjälp av någon som undersöker honom. Han är fortfarande ofattbart svag. Jag ser oron och paniken i hans blick, varför lyder inte hans kropp honom? Veterinären tror att det är en stroke, alltså en hjärnblödning. Man kunde tydligen se det på att hans huvud drog åt ena hållet och att hans ögon inte fokuserade. Vi berättar att han fyller 16 om en vecka och veterinären säger att det är sällsynt. Inte många i hans ras blir så gamla. Vår lilla mirakelhund. De säger att vi kan lämna honom på intensivövervakning under natten om vi vill, att hoppet kanske finns även om det är litet. Men vi har aldrig lämnat ifrån oss honom förut och vill inte börja nu. Vi vill vara med honom in i det sista, och bespara honom lidandet. Efter ett antal timmar av att han inte visat någon förbättring alls tas beslutet. Veterinären säger att hon ”ska gå och göra iordning det”. Kniven i magen vrider sig ytterligare. Tårarna rinner som aldrig någonsin förr och illamåendet gör att den obefintliga middagen vill komma upp. Jag kan inte stå upp, jag glömmer bort hur man andas.

 

Tidsuppfattningen existerar knappt under kvällen, men jag antar att det tar några minuter tills hon kommer tillbaka. Vi pussar och klappar på Teddy och säger vårt sista farväl. Hulkande, snorande och förstörda står jag, min mamma och min syster runt honom med våra respektive vid våra sidor. Han som alltid funnits där. Han som alltid varit glad. Han som har varit en familjemedlem i 16 år. Veterinären initierar överdosen och lyssnar i ett stetoskop tills han slutat andas. Hur reagerar man när någon man älskar slutar andas? När man står där och ser hur hans pälsiga mage slutar lyftas upp och ned, så som den alltid har gjort?  ”Nu har han lämnat oss”, säger veterinären. Vad gör man då? Vad förväntas man göra? Jag bara står. Paralyserad av vad som hänt. För 6 timmar sen var han lika frisk som vanligt. Nu har han lämnat oss. Det är så obegripligt och ofattbart i mitt huvud. Är det på riktigt? Är det inte bara min värsta mardröm någonsin?

 

Hund eller inte så är han den trognaste vän jag någonsin haft och jag har älskat honom så innerligt, så djupt och som ett syskon. Det gör så himla ont ända in i själen, och mina känslor är så okontrollerbara. Livet fortsätter som att ingenting har hänt, och jag vill stanna upp världen och skrika att det inte alls är som vanligt. Allt är annorlunda. Ingenting är som det ska.

 

Jag kommer aldrig någonsin glömma. Allt han gjort för mig. Hur han alltid uppfattat när jag gråtit och tröstat mig, hur han alltid viftat på svansen när han märkt att jag är glad. Hur hans klor trippade på golvet och hur hans ögon såg ut när han tiggde mat. Hur han älskade att fånga vatten från vattenslangen och hur han gillade att äta snö. Jag kommer aldrig glömma alla fina minnen han lämnat oss med, eller hur han stått vid min sida under hela min uppväxt.

 

Jag hoppas du har det bra i hundhimmelen min finaste älskling. Och jag hoppas att vi ses i Nangijala någon dag. Vila i frid mitt hjärta. 1997-05-05 – 2013-04-26 ❤

 

Jag kommer alltid att älska dig. Det är ju du & jag mot världen.

 

 

Det är konstigt det där. Hur jag ibland kan bli så ledsen att jag vill gråta och skrika fast jag egentligen har mer än jag någonsin kunnat begära att vara lycklig för. Hur jag kan känna mig så mörk och ljus inuti på samma gång. Hur jag kan gråta och sen sluta för att sen börja igen, och inte riktigt veta varför. Det är så svårt att sätta ord på känslor när man är sådär förvirrad. Jag vill kunna förklara för folk jag bryr mig om varför jag ibland är ledsen men också ibland löjligt lycklig. Jag vill kunna förklara hur mycket jag älskar någon eller hur mycket någon betyder. Jag vill kunna förklara vad jag känner för att inte någon annan ska ta skuld. För det är ju bara jag. Bara jag som kan styra över mina känslor. 

Samtidigt som jag inte alls kan det.

Samtidigt som svart är olyckligt och vitt är lyckligt så är det nog meningen att man ska leva i en gråzon. Det ska vara lite av varje, det är meningen. För att kunna uppnå den där löjligt lyckliga känslan så måste man ha trampat i lite mörker. Men ibland är det svårt att hitta till den där gråzonen. Ibland tappar man balansen. Ibland känns allt bara svart eller vitt.

Det är svårt att bara släppa något som varit. Det kanske låter självdestruktivt och empatisökande, men jag var inte van vid att vara såhär lycklig. Inte van vid att ha någon att berätta allt för. Ovan vid att ha någon vid min sida. När det kändes som att allt gick utför tappade jag hoppet, och jag vande mig vid det. Att leva i lite mörker. Jag visste inte vad jag skulle göra åt det så jag stängde in mig, och stängde ute alla andra. Det kan låta som att jag klagar på ingenting jämfört med barnen i Afrika, och så är det väl kanske. Må det så vara. Men det där var förr. Det där är genomgått. Det där är inte nu. För nu har jag honom vid min sida. Och jisses, vilken skillnad det gör. Att låta sig själv vara så sårbar. Att riva alla murar. Men att känna sig så otroligt trygg i det.

Jag litar på honom mest av allt, och det är vi mot världen.

 

 

Såg filmen igår. Lika bra som väntat. 

Sanning.

Har lagt upp den förr men tänker göra det igen. Den är bra. Jag är arg. 

 

Ska hålla tal eller något åt det hållet på tisdag. Trodde jag hade skrivit klart igår, men när jag läste det tog det 2 minuter.. Talet ska vara minst 3 och högst 5 minuter. (Tror jag?!). Men. This is what it is so far:

 

Har ni någon gång varit med om att den där personen du inte tycker om säger något roligt och alla skrattar, men du vägrar skratta själv just på grund av föraktet mot denna person?

 

Ja, just det, det har nog de flesta. Det är så typiskt, man vägrar glädjas med andras framgång utan ska istället höja sig själv genom att klanka ner på någon annan. Lite som det här med Blondinbella, en känd bloggare och entreprenör som la upp en helt vanlig bikinibild på stranden, men när hennes 300.000 läsare såg bilden så var det plötsligt väldigt provocerande. Kan det bero på avundsjuka över hennes otroliga framgångar? Kanske det. Bara för att hon är en offentlig person så verkar hon enligt folk ha en skyldighet att passa in i dagens ideal vi har målat upp. 1444 personer kommenterade alltså denna bild på blondinbellas blogg och tyckte att de hade rätt att kritisera både det ena och det andra på hennes kropp.

 

Folk hånade alla möjliga brister dom kunde se, men dom själva då? Är dom så perfekta? Vem är dom att döma vad som är perfekt eller inte? Vi glömmer att tänka innan vi slänger åsikter omkring oss. Må hända att det låter klyschigt, men vi alla är väl vackra på vårt eget lilla vis. Själv är jag nog en sådan som finner det perfekta i det operfekta. Det är där charmen ligger.

 

Apropå det här med avundsjuka och att kritisera andra så valde jag bilden på Snape från Harry Potter från häftet. Det kan kanske låta konstigt och opassande. Men hela hans liv har väl egentligen kretsat kring avundsjuka. Han fick inte Harrys mamma eftersom hon istället valde Harrys pappa. På grund av detta blev han istället en mörk och dyster lärare som behandlar sina elever hemskt orättvist och är väldigt bitter mot Harry på grund av hatet mot hans pappa. Snape besitter ingen självbevarelsedrift han inte. Han kunde helt enkelt inte släppa detta.

 

Jag tror vi måste lära oss att släppa, gå vidare, fokusera på oss själva och sluta döma andra. Vi är inte bättre än någon annan. Skratta om du tycker något är kul, våga gläds med andras framgångar! 

 

Inte för att jag vet om man får göra såhär, men varför skulle man inte. Här kommer nu mitt bidrag till Svenska B Nationella provet som vi skrev i fredags. En krönika. Som jag inte ens själv vågat läsa. Have fun.

 

Jag har nog alltid varit rätt medelmåttig gällande kläder. Aldrig riktigt burit något som drar uppmärksamhet till sig och jag har alltid smält in i mängden. Jag har oftast hängt med i modet hyfsat bra och om jag verkligen tänker på vad jag tar på mig på morgonen så kan det hända att jag får några komplimanger under dagen. Ibland kan jag önska att jag hade en mer unik stil, en stil som får folk att vända på huvudet när de går förbi och som får folk att fråga ”Wow, snygg, vart har du köpt den?”. Men å andra sidan så trivs jag med det jag bär, och det är det viktigaste enligt mig.

 

Så finns det också de som är precis tvärtom. Som bara bär utstickande kläder och som får rubriker i tidningarna varje dag. Lady Gaga till exempel, den kvinnan kan bära upp både det ena och det andra. Hon har fått rubriker genom att klä sig som både kött och ägg. Det ligger nog något i maten där. Där har vi någon som struntar totalt i klädkrav, sen om hon gör det för uppmärksamhet, underhållning eller vad det nu kan vara är en annan femma. På röda mattan är allt tillåtet.

 

Det här med klädkrav kan jag dock tycka är både rätt och fel. Vid vissa tillfällen behövs det. Kan ni tänka er kungens hovman vandra runt slottet med mjukisbyxor och mormors gamla stickade basker? Nej, jag tror inte det. Inte för att jag skulle ha något emot det, men det kan hända att kungahusets image skulle gå förlorad, vilket nog inte skulle vara uppskattat av alla.

 

Jag tror även det behövs på många vanliga arbetsplatser, tänk att mötas på en fin restaurang av en hårt svartsminkad man med midjelångt stripigt hår och en svart klädnad likt Matrix? Inte det bästa marknadsföringstricket jag hört talas om. Nivån på olika ställen är olika, på vissa arbetsplatser får man inte jobb bara man har en piercing eller tatuering, medan andra endast kräver att man ska ha deras logga på tröjan. Det beror på hur hög ”status” arbetet har. Jag tycker det är logiskt att man ska se anständig ut på sin arbetsplats, allra helst om man tar emot kunder. Men allra viktigast är ändå personligheten och att kundmottagaren är trevlig.

 

Däremot tycker jag inte alls att man ska lyssna på samhällets klädkrav, så länge det inte finns regler på vad du ska ha på dig så kan du ha precis vad du vill! Sätt på dig den där tröjan du aldrig riktigt vågat ha, eller de där byxorna som har lite för skrikig färg. Våga!

 

Elin Kling säger i artikeln ”Alla pratar om Elin” skriven av Gertrud Dahlberg och publicerad i Damernas Värld 2012:2 att hon struntar i klädkoder och kan klä upp sig på en vardag och klä ned sig på en fest, och att om man känner sig snygg så är man snygg.

 

Därför kommer jag nu lyssna på Elin, som det modelejon hon är. Skit i klädkrav och var dig själv, det går alltid hem!

 

Eller var Lady Gaga. Så himla köttig.

Hahahahahahaha. I just love it so much.

 

"Traveling reminds you how big the world is and how small your problems are. It also has a funny way of reminding you how short life is."
- Ben Nemtin