.

Hade inte lyssnat på den förrän jag läste vad den handlade om och kunde inte då inte låta bli. Tänkte att jag skulle känna igen mig och ja, sanna mina ord, det gjorde jag.

Som den crybaby jag är så började jag fälla tårar uppskattningsvis en halv minut in. 

Jag vet inte, om det blir lättare med tiden. Eller om jag ens någonsin kommer att vänja mig vid tanken. Det kan gå dagar ibland, men till slut så påminner något mig om honom och då känns det som att jag börjar om på ruta ett igen med hela den här sorgeprocessen. Det bara börjar om. Om och om igen, det tar inte alls slut. Alla säger att alltid när man förlorar någon nära att "det blir inte lättare, men man lär sig leva med det" och att man "accepterar" det. 

När då? När lär man sig någonsin att leva utan någon man levt med i 16 år av sitt 18-åriga liv? Och varför skulle jag någonsin acceptera att han är borta?

En vacker dag kanske jag förstår vad alla menar. Jag hoppas det.