.

Ibland funderar jag på om jag kanske är lite socialt instabil. Eller har en släng borderline, då vore jag ju inte ensam i familjen! Jag menar jag är fullt kapabel till att kommunicera med mina medmänniskor, men när det blir mer avancerat blir jag lätt tveksam. Som att trösta någon eller prata känslor över huvud taget. Jag är urusel på att visa känslor helt enkelt. Tacksamhet, uppskattning men även irritation och besvikelse. En redig blandning sött och salt! Allt detta håller jag alltid inom mig istället för att tala om. Nu när jag skriver detta inser jag hur sant det faktiskt är. Jag måste verkligen framstå som känslokall. Jag har typ svårt bara att skriva hjärtan. Men jag tänker liksom att, äh, den personen har andra som skriver så, varför skulle den vilja prata med mig. Jag är inte viktig. För att analysera mig själv och framstå som proffsig i detta uppenbara fall så, det är därför jag aldrig kommer någon riktigt nära. Jag låter inte mig själv. Nedvärderar. Det är därför jag aldrig sagt "jag älskar dig" till någon. Och på det viset kan man ju inte dö.
Och allt detta har jag skrivit från mobilen!! Nu förstörde jag inlägget va? Sorry.