.

Ibland hamnar jag där hur mycket jag än försöker undvika det. Hur mycket jag än försöker tänka på annat så liksom dras tankarna åt fel håll och jag hamnar där igen. I det där dystra hörnet jag stängde in mig i förr. Där allt kretsar kring hat och mat. Ironiskt nog. 

Mitt klassbyte, mina vänner och min bästaste pojke hjälper mig mer än dom någonsin kommer att förstå, dom räddar mig. Jag är så lycklig jag bara kan bli, men ibland liksom brister det inom mig ändå. Inte på grund av någon annan, utav bara på grund av mig. Dumma, dumma mig. Idiotiska mig. Som inte riktigt kan släppa taget om hur det var det där helvetesåret, och som inte kan släppa taget om hatet. Idiotiska mig som inte kan lyssna på sig själv, utan som bara fortsätter plåga. Som vägrar må bra även fast jag har alla möjligheter. 

Idiotiska mig som inte kan hantera det. Som är för dum. 

Nu låter jag hur deppig som helst, men så är det konstigt nog inte. Jag mår bra på grund av alla i min närhet, men det är den där grejen. Det där skelettet i garderoben, den där tyngden i hjärtat. Den där grejen som nog aldrig helt kommer att försvinna. Det där lilla hatet mot mig själv, det vägrar försvinna.