.

Varför ska jag alltid vara så himla, fruktansvärt och onödigt dum och självdestruktiv? Varför kan jag inte få tro att jag förtjänar en gnutta lycka? 

Jag vänder och vrider på verkligheten tills jag hittat en orsak att bli ledsen och arg, när allt är för bra för att vara sant så hittar jag en anledning till att det inte är det.

Jag inbillar mig att allt är en lögn, för såhär bra kan det inte vara.

Jag ifrågasätter all lycka som korsar min väg, tvivlar och tvekar tills den inte orkar kämpa längre.

Lyckan är för bra för mig. Jag har den men jag vägrar ta emot den. Jag lägger tyngd vid allt förutom det goda. Jag gräver fram allt jag kan hitta för att såra mig själv. 

Jag skulle kunna ta in tillvaron, se allt det positiva jag faktiskt har. Men varför det när man kan vara självdestruktiv? Det är ju mycket enklare.