.

Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig. Jag bara pendlar mellan "allt är hopplöst" och "I can do it!" hela tiden.

Så förvirrande så jag vet inte vad jag känner över huvud taget. Vet inte vad jag skulle göra utan min andra halva, han håller ihop mig på något sätt.

Men vadfan. Det löser sig. På gott och ont. Även om det kanske inte blir som jag hade tänkt mig. Dags att lita på sig själv. Hela jobbgrejen är bara så satans jobbig just nu. Trodde inte det skulle vara så svårt. Men det var det.

Wellwell. Lunchdags. Ska sluta oroa mig så mycket.