.

Det är nästan fascinerande hur rädd jag är för förändringar. Det är väl onödigt att förändra något som fungerar, bara för att tiden säger att det är dags. Tänk vad skönt om tiden stod still och vi bara fortsatte livet så som det alltid har varit. Men samtidigt så skulle det vara alldeles för tråkigt för att vara funktionellt. 

Jag var livrädd för att ta studenten. Tusen frågor virvlade omkring i mina tankar, vad ska jag göra nu? Vad förväntas jag göra? Hur ska jag få jobb? Vad ska jag bli när jag blir stor? 

Frågorna var gränslösa och jag var en av alla miljontals förvirrade tonåringar som undrade vad som krävdes av mig.

Skolan har varit min trygghet och vardag i tretton år och jag har både älskat och hatat det. Men det har alltid varit en trygghet att luta sig mot. Den fanns alltid kvar och dit förväntades jag gå, jag behövde aldrig riktigt tänka på det. Jag började ta tillvaron för givet, och inte inse vad jag hade. Vännerna träffade jag vardagligen, för vi hade samma trygghet och samma tillvaro. Skolan och varandra. Man behövde aldrig anstränga sig för att träffas, det kom naturligt.

Oräkneliga skolluncher att klaga på, läxor att gnälla över och lärare man inte tyckte om. Man fick det alltid att framstå som så dåligt, men innerst inne älskade jag det. Min trygghet, min vardag. Det fanns ju också det där med fantastiska vänner, oändliga skratt och urspårade konversationer. 

Men plötsligt en dag förväntades vi släppa allt och gå vidare. Bara sådär. Springa ut ur skolan och aldrig titta tillbaks. Efter tretton år av trygghet ska vi stå på egna ben. Det är klart det är förvirrande. 

Jag tänker tillbaks och saknar det så kolossalt, förskräckligt mycket. Men samtidigt så känner jag mig så himla lycklig, det är ju när man lämnar sin comfort zone man verkligen lever. Man kan inte hitta rätt utan att leta. Det är nu livet börjar. Hur, var och när vet jag inte, men det är en del av spänningen. Nu ska jag visa mig själv att jag klarar det. Jag måste bara lita på mig själv.