So much cooler online

Ligger klockan halv två och slänger ihop ett musikquiz till Midsommar. Ska hänga med bästaste gänget på Erics landställe. En fågel viskade i mitt öra att han har båt och ringar som man kan racea efter i. Tyckte jag lät bra. Dock ska det regna, men jag hade inte förväntat mig så mycket annat heller för den delen.
Men vad är grejen med musik? Får bara så mycket ångest när jag lyssnar på Gamla grejer. Varför skrev jag nyss gamla med stort G? No idea.
Saknar lite grejer ibland. Tänk om man bara kunde få ha allt.
 

Maybe you didn't knew, but I'm god

Alltså ibland blir jag så stolt över mig själv när jag blickar tillbaka. Jag kanske inte alltid var så dum i huvudet som jag trott ändå!
Hahaha inte för att detta är det absolut bästa exemplet, men det finns ändå ett litet budskap i det hela.
I april 2011 skrev jag såhär:
 
Tittis budord
1. Du skall alltid skylla ifrån dig.
2. Du skall äta onyttigt och ohälsosamt.
3. Du skall ha sett Harry Potter.
4. Du skall hata. Allra helst Lady Gaga.
5. Du skall älska. Allra helst Garfield.
6. Du skall uppskatta dina nära och kära. (Ohh, vettigt!)
7Hakuna matata.
8. Du bör spela basket.
9. Du skall avguda mig. & Dig själv.
10. Du skall leva ditt eget liv.
Alltså inte efter mina eller någon annans budord.
 

Sen var det ju en soft bild också.

4 Juni 4 år

MEN NEEEEJ! How could I??!??! Fan vad jag suger.
Missade min bloggfödelsedag? Förstår ni vad det innebär? JAG MISSADE EN ANLEDNING ATT FIRA! En anledning till att äta tårta???? Eller dricka alkohol?? (Ja, tårta går före alkohol).
 
Bloggisen fyllde FYRA jäkla år! För en vecka och två dagar sen. Den 4 Juni!
Wellwell, Grattis i efterskott i alla fall får vi väl säga!
 
Första bilden jag la ut hoho. Nadja och tandställning och grejer. Cool

Jag har blivit med surfplatta!

Som rubriken lyder så har jag gått och skaffat mig en surfplatta, dock väldigt temporärt. Det är nämligen bara mammas samsungsurfplatta vi snodde med oss hehe. Hon använde den tydligen aldrig sa hon så vi fick lov att låna den på obestämd tid. Vi har dessutom ett litet 3G kort så nu har jag en sysselsättning på tåget till jobbet varje dag hoho. Fyfan i helvete vad orutti jag är på att skriva på denna skitsak dock, men man kanske lär sig. We'll see. Nu ska vi laga lyxsöndagsmiddag, tjosan!




det där ska föreställa min vinkhand. alltså what bilden är pytte ju?? fattar verkligen nada den går ej att göra större? redan trött på surfplatta haha. dessutom gör den inte stora bokstäv efter punkt heller. blä


En sån dag.

Jag önskar man kunde plocka ut sin egen hjärna och bara lägga den vid sidan av ett litet tag. Bli fri ifrån sina egna tankar och bara få vara tom för en stund. 
Det skulle allt vara skönt. 





Tjosan

HÖRRNI!!!! Hej.
Jag vet att jag inte är speciellt aktiv här på bloggisen, MEN! Däremot! Jag har blivit så satans aktiv på instagram alltså, ni kan bara tänka er! 
Tror jag kom underfund med att alla här ändå inte läser allt ordbajs utan bara kollar de totalt värdelösa (men ändå ibland halvfina??) bilderna. Så då tänkte jag väl att jag lika gärna kunde nöja mig med det! 
Nä. Men. Jo. Lite kanske. Men jag kommer ändå hänga kvar här så mycket som jag känner för't. Verkar dock inte anstränga mig med att lägga ner jättemycket tid på det om jag drar ihop för & det för att spara tid.. Men äh!


Hahahaha alltså jag skrattar så mycket åt denna bild. Okej ska inte överdriva men lite. Kan inte FÖRSTÅ hur vi fick till den, med tanke på att vi är typ exakt lika långa???? Ser ut som Jonas är 1m längre än mig, men han är på riktigt högst 1cm längre? Haha!

Call me crazypants

Impulsköpte ett stycke balla brallor i fredags, nu går jag runt och osäkert försöker bära upp dom. Oklart om jag lyckas, känns inte riktigt som det. Men balla är de! Behöver bli en mer färgstark person.
För övrigt så är jag påväg till jobbet och det är fantastiskt väder ute, BLIR SÅ JÄVLA DEPPIG. 
Simma lugnt. 






Söndagssommar

Har haft en riktig mysdag today, så himlans fantastiskt väder så man får la utnyttja det så mycket man kan. Med tanke på att jag sitter instängd i ett källarkontor/fängelse varje vardag mellan 12-21. Wä.
Har i alla fall promenerat en massa, ätit glass och varit produktiv nog till att storhandla dessutom. Fyfan, det är verkligen ångest på hög nivå att göra av med över tusenlappen på en dag på bara mat. Deppigt värre, att vara vuxen suger ibland. Är det det jag är? Vuxen? Åh. Nu blev jag verkligen deprimerad.
Äsch. Låt oss avnjuta lite sommarbilder istället.
 
Min bästa.
 
Virkat + aztec + min Harry P-väska (ser liten ut men får plats med massor). Me gusta.
 
Häng vid kanalen, sommartecken i dess renaste form.
 
Låter denna tala för sig själv.
 
Denna med.

Dop & grejor

Idag hade världens finaste bästaste gudson dop!! Han heter nu officiellt Jack Rasmus Lars Tysk. Rasmus efter min fina morfar, hihi. 
Det var alldeles fantastisk, var lite nervös eftersom jag aldrig varit på ett dop förut och nu plötsligt skulle stå där uppe och hänga med alla viktiga personer men det gick superbra. Skulle göra vad som helst för den ungen. Till och med stå på scen, höh.
 
Det var tre barn som döptes samtidigt så attentionen delades upp litegrann i alla fall.
Nu hamnade alla bilder lite kors och tvärs men ni fattar grejen. Först var det dop, sen mys och fika hos bästa föräldrarna (hoho) (till och med mina long lost kusiner var där, stort!), sen mot kvällen köpte jag och Jonas på oss lite mysmiddag och åt ute på gården utanför oss och sedan en liten upptäcktsfärd på det. Bra att vi bott här i över ett halvår och fortfarande inte vet vad som finns. Men det är ändå mest skog, så så kul var det.
 
 
 
 
 
Gjorde mig så fin jag kunde, hoho.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Vår fina sportbilssparbössadoppresent. Kom på det ordet på hänga gubbe!
 
 
 
 

Revolution

Så. Igår hade jag klänning och idag har jag kjol. I know. Vem är jag? Går jorden under i år och jag måste ta ifatt allt jag aldrig gjort förut? Går jag igenom en (väldigt) tidig medelålderskris?
Jag vet inte riktigt heller. Nånting är det.
Varmt! Är det. Dessutom.






Tröstshopping, nästan lika bra som att tröstäta

HEEI kära vän(ner?) som hänger här!!
Yaa där lät jag glad va? Det är jag inte. Låt er inte luras. Har varit hemma sjuk sen i onsdags och börjar gå ner i en djupare och djupare depression. Allra helst då jag skulle jobbat på JUSTIN TIMBERLAKE igår men var tvungen att sjukanmäla mig pga svettades som ett freak av att typ äta en apelsin (ja, tryckte i mig c-vitaminer i alla former). Så det blev tröstshopping. På internet.
Vad är bättre än att göra av med sina sista pengar när man inte tjänar några?
 
Så, dessa skönheter är alltså påväg hem till mig. Nu måste jag bara hitta på något kul att göra så att jag har en anledning till att ha de på mig.
Måste även hitta en doppresent till min bästaste lille gudson som har dop om 2 veckor. Men nu har jag inga pengar kvar. Hoho, jodå. Det ska inte vara några problem förutom min kreativitet på att hitta något fint att ge.
 
 
 
 

Min skatt.

Dessa miljontals klyschiga kärlekstexter som svävar omkring i alla sociala medier. (90% tumblr). 
De är verkligen så fruktansvärt klyschiga, så ofta orealistiska och framhäver bara en drömbild.
De tar fram bilder av relationer och killar som ska vara så fruktansvärt perfekta och felfria. Alla vi stackars satar som sitter och läser det där dagligen kommer aldrig att bli nöjda, varken med oss själva, våra relationer eller våra situationer. För allt ska ju vara så jävla perfekt och likt en dröm.
 
Ändå blir jag rörd. När jag läser texten nedanför blir jag glad, för mig handlar det ju om honom. Vi har allt det där. Förutom att vi inte bränner kakor tillsammans (wtf??). Jag älskar honom mer än allt och han får mig att känna mig älskad varenda jäkla dag. Men det sociala medier inte visar är att man också tjafsar ibland. Det är naturligt, nästan behövligt. Man ska ju kunna dela allt tillsammans och varenda människa bär på lite irritation och ilska. Vi skriker aldrig på varandra, men vi är långt ifrån perfekta, om än dock för varandra.
 
 

 


Söndagsångest

Jag är rätt usel på att hänga här på bloggisen, men det är inte så många som gör det med mig längre så det får vara som det är. Kul att kika in någon gång ibland när jag har något vettigt att att skriva eller lägga upp.
Inte för att jag har något vettigt att skriva just nu, men ändå. 
Jag har, tro det eller ej, använt kameran lite i helgen. Börjar fatta lite tycke för den där mekanismen, även om jag inte är fantastisk på att hantera den. Men äsch, upp med skiten bara.
Har haft en riktig myshelg, inte gjort många handtag om man säger så.
 
Godaste jävla grejen!! Kommer leva på denna. 
 
Jag & Jonas skulle försöka leka halvnyttiga igår så vi köpte "nyttiga" chips. Kändes bra för själen i alla fall, undvek att kolla hur nyttiga de egentligen är. Goda som satan var de!
 
Myste som bara den och spelade kort??? Gör man ens de hemma? Gör bara de utomlands annars typ.
 
Kapade ett skal eftersom mitt gamla var slitet som fän. Vill ha en vit mobil, men what to do. Vitt skal will do it.
 
Min andra halva.
 
Tjänna!
 
Girlpower! Hehhhh...E.
 
 
Lite sena för solnedgången, men äsch.
 

Tjoho

Känns som att jag hade en ypperligt rolig Valborg igår med grillning och alkohol hos Eric med bästa gänget! Så roligt att vi stannade lite för länge och inte kom hem inatt vilket ledde till att vi åkte och sov hos min far, vilket ledde till att jag hjälper honom att sälja ännu mer skit, bland annat en fruktansvärd soffa och en hundra år gammal trampolin.
 
 
 
 
 
 



Food before friends

Idag firar vi som bara den att min man har kommit hem efter sex veckor på väktarutbildning i Boden. Och att han klarade den. Hehe. Och ja jävlar vad hungrig jag var idag!
 
 
 
 
 

Äsch, lite arg bara

Åh, vad jag vill boxa, slå och sparka på en säck tills jag inte kan stå längre.

Ständig oro var det... Höh


Pappa om twilight.

Hälj

Min helg var trevlig och mysig om än ensam.
Förutom i fredags då jag TGIF:ade med Ida, mucho kul var det! 
Annars har det mest varit såhär. Hade så mycket förväntningar om att jag skulle vara kreativ och fota och filma men äh, åt mest mat, städade och kollade på serier. Därav att det i princip bara är matbilder. Och mina mjukisbyxor, tofflor och nybäddade säng.
Oh god, finns det något bättre än en nybäddad säng? 
 
 
 
 
 
 
 
Ytterst ointressant verkligen men what to do.
 

Att leva med en alkoholist och ständig oro

Sitter och kollar på gårdagens Let's Dance och började både gråta, hulka och snörvla när jag såg Kenzas historia. Inte för att våra historier är lika över huvud taget på det sättet, men igenkännelsen av att leva med en alkoholist räckte för att känslorna skulle bubbla upp till ytan. 
På sista tiden har jag börjat känna att hela mitt liv är en stor lögn. Jag har levt i en värld där jag tänkt att äsch, min barndom var väl bra. Vi var en stor lycklig familj och vi hade alltid varandra, ja, fram tills skilsmässan i alla fall.
 
Men vår familj föll samman långt innan skilsmässan. Om den ens någon gång var hel. Men jag vill ändå tro att den var det. Att vår familj var hel innan pappade började dricka och innan mamma blev utbränd. Tyvärr är det år jag knappt kommer ihåg. Mina absolut finaste minnen inkluderar alltid mina syskon. Men aldrig mina föräldrar. Tina, Tommy och Tessan. Vad hade jag gjort utan dem?
Av någon anledning så är det ett speciellt minne jag minns så väl, något så vardagligt men ändå vackert. Vi var samlade alla fyra, det hände inte så ofta att vi lekte tillsammans allihop på grund av ålderskillnaderna, det är ändå åtta år mellan mig och Tina. Men den här gången lekte vi med lego, och vi hade som mål att vi skulle bygga ett torn ända upp till taket i Tommys rum. Vi byggde och det föll och vi byggde upp det igen, och till slut lyckades vi bygga det ända upp till taket. Tommy fick stå på en pall för att få upp de sista bitarna, men vi lyckades. 
 
Jag bär på så extremt mycket kärlek till mina syskon, även om vi kanske inte alltid är supernära och pratar om allt, så vet vi ändå. Allt vi varit med om tillsammans och att vi har samma föräldrar gör att vi förstår. Jag förstår att Tina flyttat till Öland, och att Tommy försvann till Linköping så fort han kunde. 
 
För jag bär på så mycket känslor gentemot mina föräldrar också. Jag kan inte säga att jag hatar någon utav dom, de är ändå mina föräldrar och på något vis så har dom ju ställt upp för mig också. Men jag hatar saker dom utsatt mig för, saker dom gjort. 
Jag har börjat förstå hur förlåtande jag varit. Både min pappa och min mamma. 
 
När jag var liten brukade pappa ofta reta mig, på vilket han tyckte var skoj, men han saknade begränsningar. Han kunde bete sig som ett barn som inte förstod skillnad på skoj och allvar. Han kunde kittla mig och jag skrattade, jag skrek "sluta" sådär som barn gör när de fortfarande tycker att det är kul. Tills han började kittla nästan hårdhänt och det började bli jobbigt, då jag faktiskt skrek "sluta" på allvar och slog och sparkade på honom för att han skulle släppa mig. Men han fortsatte, och han fortsatte skratta. Jag kunde börja gråta och skrika på mamma innan han fattade och släppte, och då sprang jag därifrån. Detta upprepades otaliga gånger under min barndom, för han lärde sig aldrig. 
 
När jag blev äldre, efter att mamma och pappa skiljt sig, så bodde jag hos pappa varannan helg. Jag tog ofta hem vänner till pappa de helgerna, för att han inte brydde sig speciellt mycket. Han satt mest på övervåningen och drack. Öl, whiskey, vodka, det kunde vara vad som helst. Mina vänner tyckte väldigt mycket om pappa, han var ju "cool" som lät mig ta hem vänner hela tiden, vi kunde till och med sitta där nere och dricka och ha minifester. Han stördes inte av det. Det blev till en hel grej att umgås hemma hos pappa, mina vänner bytte några ord med pappa som satt nersjunken i soffan, framför tv:n, med en starköl i handen. "Fan vad soft din farsa är, vi får alltid hänga här", "Din farsa är så jävla skön". Komplimangerna till pappa öste över mig, och jag kunde inte låta bli att tänka, att "Dom ska bara veta". Min farsa är inte skön. Han är alkoholist. Han bryr sig inte om att vi är här för att han bryr sig inte om mig, han bryr sig inte om vad jag gör eller vart jag är. 
 
Andra helger när jag inte tagit dit vänner har jag suttit i soffan och kollat på tv med honom. Pappa blir väldigt, väldigt pratglad när han har druckit. För det mesta har han pratat om för mig totalt oväsentliga saker och jag har mest nickat och hållt med. Vissa gånger han har dock börjat prata mer om mamma, mina syskon och om mig. Han har inte direkt hjälpt mig med att jobba bort mitt extremt dåliga självförtroende. Alla gånger han kallat mig mullig, eller i basketsammanhang kallat mig "större". Hur kan jag inte stått upp mot honom? Skrikit att han ska hålla käften? Det är inte förens nu jag faktiskt börjar tänka igenom saker och frågorna börjar dyka upp.
 
Det är inte heller accepterbart att säga till sin 15-åriga dotter att om det inte vore för farfar så skulle han ta livet av sig. Han lever alltså inte för att han vill se oss, sina barn, växa upp. Utan han vill bara överleva farfar, för att farfar redan förlorat ett barn, pappas bror alltså som gick bort innan jag föddes. 
Visst att pappa har sina problem, med att vara sjukskriven och inte få försäkringspengar och hela den grejen, men jag vill att han ska se sina barn som en anledning till att leva. 
Hur mycket han än gjort mot mig, så är han min pappa och jag orkar inte längre gå runt och vara orolig för honom. Pappa har nämligen även diabetes, som han inte tar hand om över huvud taget. För några månader sen så svimmade han i köket när han var ensam hemma. Hade han stått ett steg längre bak hade han slagit i bakhuvudet i diskbänken och jag kan inte tänka mig hur det hade gått.
Att jag, som hans 19-åriga dotter, ska känna ett ansvar över att hjälpa honom och ta hand honom, är det okej? 
För att han vägrar sluta dricka? För att han bor i ett förfallet hus som bara innehåller minnen från vår gamla familj? För att han vägrar släppa taget om ett tidigare liv?

What to do

Vad gör man när man litar på någon helt totalt utan tvekan hundraprocentigt, men inte litar på sig själv över huvud taget? Alla tusentals gånger han bevisat att jag är den enda för honom, att han älskar mig och att han vill spendera sitt liv med mig. De är inte påhittade. Han har verkligen bevisat sig själv gång på gång. Han har sagt de allra finaste sakerna, skämt bort mig med vackra presenter och vi har rest tillsammans på de bästa resorna. 
Ändå kan jag inte skaka bort känslan av att "vad fan gör han med mig?". Han är ju vacker. Han är ju omtänksam. Han är ju perfekt. Och jag är jag. Varken särskilt vacker, omtänksam eller perfekt. Även om han säger det till mig dagligen.
Men vad betyder det då? Att jag inte litar på det han säger? Men det gör jag. Jag håller bara inte med. Och rädslan för att han ska inse det jag inser gör mig snart galen. 
Han får mig att känna mig älskad och alldeles tillräcklig, men hur får jag mig själv att känna det?  



Pls tyck inte att jag sätter honom på en piedestal nu, för det är inte de det handlar om. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0